Tiden går och livet går vidare. Kontroll på sjukhuset idag, var så längesedan vi var där att jag nästan glömt hur viktiga alla dessa människor är. Mottagandet vi får på dagvården. "Våra" sjuksköterskor, glada miner och kramar när man kommer. När vi kommer ner till lab och det är "vår" kille som tar prover. Allt flyter på. "Vår" läkare ringer upp när klockan blivit över sex på kvällen, och trots att jag hinner sätta hjärtat i halsen, är hon snabb med att meddela att alla provsvar var helt normala. Och att hon ringer mig om ett par veckor igen för att stämma av lite saker vi diskuterade idag, bara för att se till att allt flyter på, och följa upp om det mot förmodan inte skulle göra det. Alla dessa människor som jag helt egoistiskt kallar "våra" - ni står för trygghet i en stundtals skakig värld. Tack!
