Vinter & Kallt

-18 ute, gnistrande vackert, men kallt. Luciatåg på förskolan, i kyrkan, på öppna förskolan. Avslutning på gymnastik. Examensarbete, tentamen, julpyssel, flyttstädning och julklappsjakt.
Där har ni vad vi i stora drag ägnat oss åt sedan sist.
Helt fantastiskt om man jämför med samma period förra året, törs knappt skriva det, men inte ett sjukhusbesök inplanerat på ytterligare ett par veckor, och det känns faktiskt helt ok....
Tanken är att helgen ska fortsätta i samma anda som ovan. Försöka bli klara med flyttstädningen så vi kan städa lite här hemma inför jul istället... Kanske göra lite julgodis och baka, får se vad som hinns och orkas med. Tipspromenad med grillning och glögg imorgon eftermiddag, hoppas vädret kan tänka sig att bli lite mildare.
På måndag är sista dagen på dagis före juluppehållet för A&T, så då ska all skola vara klar (??!!!!)
Tisdag blir gästrummet upptaget, julafton firar vi hemma och juldagen med. Annandagens morgon bär det av till Skånelandet för fortsatt firande av jul och nyår.
Önskningar om en riktigt God och Lugn Jul till er alla, lite extra till alla som planerar med myrsteg...

Myran bakar med moster Y

Lämnade av en liten T hos Ylva på förmiddagen. Där har hon enligt egen utsago haft en riktig lyxdag, det har inneburit lussekattsbak, lekpark, spela spel och framförallt - ingen störande lillebror!

Lillebror som vanligtvis tar all plats mår bra. Han är mer än lite aktiv och som vanligt är man väldigt glad att han är pigg, men när den egna orken inte räcker glömmer man bort tacksamheten ibland... Göteborgsbesök har det varit i veckan. Ultraljud av levern, vaccinering, besök hos ÖNH, provtagning och läkarbesök. Allt gick bra, men dr M var inte riktigt nöjd med att immunförsvaret inte klarar av att ta hand om återkommande förkylningar så en tvåmånaders(!!!) dos bredspektrum antibiotika har satts in. Jaja, småpotatis i förhållande till annat.
Ha en trevlig andra advent allesammans!

Årets första julpyssel och en natt på akuten

Helgen har tillbringats i julens tecken. Eller, den startade med en natt på akuten. Adrian kom hem från förskolan och hade en temp på drygt 39 grader = åka in. Ringde och konsulterade barnavdelningen som på grund av influensarisk inte ville ha in oss hos dem. De skulle ringa ner till akuten och förvarna om att vi kom, sedan skulle vi få komma in på ett rum utifrån, alternativt ett rum på infektion. Sagt och gjort, tur i oturen var lillasyster Y och min pappa här så de tog hand om T medan vi andra åkte in...

Inne i Karlstad går jag ur och letar efter en ringklocka på utsidan akuten. Jag tänker att om det skulle vara influensa så är ju säkert jag också smittad vid det här laget och det vill jag inte läman vidare till någon annan. Men... det finns ingen ringklocka utanför.. Man måste gå in genom en dörr, på nästa dörr står det skyltar: Om du tror du har vattkoppor eller influensa - "ring på klockan så kommer personal." Jag gör som det står och väntar mig att någon snabbt ska komma, för inte vill de väl ha någon som tror sig ha influensa eller vattkoppor stående i slussen där alla sjuka och infektionskänsliga springer förbi och kan bli smittade. De måste ju veta att vattkoppor till exempel kan vara livsfarligt för riskpatienter.... Det är väl därför de satt upp skylten?!

20 minuter senar har ingen kommit. Då går jag ut och ringer in till akuten via växeln. Talar om vem jag är mitt ärende samt att vi ska vara väntade. Då säger den otrevliga sköterskan "ja, men då ska du prata med de som jobbar på barn" Jag försöker med min allra lugnaste pedagog/säljarröst tala om för henne att jag redan gjort det- då frågar hon - och vem är du?!

Ja, det talade jag ju om när jag presenterade mig, jag la till och med till epitetet A's mamma för att inga missförstånd skulle kunna uppstå. Hon surar men ska ringa upp mig... Ytterligare 20 minuter senare har ingen ringt. Jag ringer upp till barnavdelningen och ber dem ringa akuten igen. Då! får vi komma in på ett infektionsrum. Där får vi efter många om och men träffa en läkare och prover tas. Vi skickas hem med tamiflu och någon ska meddela oss provsvaren senast kl 15 på lördagen. Detta var kl 03.30. Vi kom in strax efter 20.

Det märks att man inom specialistvården blivit "bortskämd" och glömt all inkompetens och otrevliga människor man möter i den vanliga allmänvården. (inte alla såklart, men tyvärr alltför ofta) Vad händer om det kommer in någon som inte kan direktnumren till olika instanser. Någon som också har ett riskbarn men som inte har språket för sig? Vad händer med dem som söker akut och får influensa och vattkoppor i slussen på väg in till akuten? Var är den statistiken? Jag är rätt luttrad, och bara vi kom in så träffade vi på bekanta ansikten form av läkaren och blev väl behandlade.

Människan jag pratade med i telefon som satt på akuten skulle verkligen inte jobba där. Okej, dålig dag - men vem har inte det som söker på akuten?!

Nog om det. Det visade sig att det inte var några influensor, så vi behövde inte någon mer tamiflu den här gången.

Resten av helgen har vi julpysslat och varit trötta. Några dörrkransar och lite planterade amaryllislökar blev det.

I eftermiddag blir det en tur till dagvården för att se om det blivit bakterier i Adrians infektion, febern har dämpats men hans snuva ser inte trevlig ut. Dessutom är det dags för en ny omgång hosta.... Penicillin kanske?!

Ikväll ska jag på ett PerfectHome party, ska bli spännande, har sett en del och tror jag ska passa på att införskaffa en och annan julklapp...

Avboka november och lägg till två juli

Jag är fortfarande inne på att boka om lite i almanackan. Novemeber är inte direkt min bästa vän nu heller. En månad så starkt sammankopplad med sjukdom och elände. Mamma är fortfarande(!!!!!) inlagd på infektion med den ena intravenösa antibiotikan efter den andra. Lite bättre mår hon men feber för tredje veckan i rad känns inte alls som något bra. Igår trodde vi under några timmar att Adrian fått vattkoppor. I måndags fick vi veta att det går på förskolan. En telefonkontakt med Göteborg sa att eftersom Adrian faktiskt haft både vattkoppor och bältros samt är helt utan immunsuprimerande medicin skulle vi inte behöva oroa oss. OM han ändå mot alla odds skulle få prickar skulle vi naturligtvis vara uppmärksamma och genast höra av oss till dagvården. Sagt och gjort, tisdag visar prickar. Tycker inte att det ser ut som vattkoppor men med katastroftänk i bakhuvudet känns det mer som, ja, varför inte. Varför skulle vi klara oss undan det för. Finns det en chans att få något så tar vi väl den... (jag vet att det låter lite bittert, räknar med att det snart ska gå över) Men, faktiskt! Inga vattkoppor, mer sannolikt några överlevande myggor som gjort hård åverkan på lille sonen. Vid närmare efterforskning visade det sig att förskolan varit ute i skogen dagen innan och träffat en massa flygfän. Adrian reagerar väldigt mycket på bett av alla de slag och utvecklar ofta blåsor på sina bett vilket gör att vattkoppor och blåsbildning inte ser helt olika ut. Skönt i alla fall att slippa en behandling. Andra dosen vaccin missade han i turbulensen som blev, det får bli i början av nästa vecka istället!
Dags att återgå till studierna, får nog höra av mig till morbror Newton och kusin Curie för att få lite hjälp. Det är bra att ha intelligenta släktingar! :-)

Fick ett kort på lillkatten Hedvig i köksfönstret. Orkidén som faktiskt blommar om fick vi när vi kom hem från Göteborg i november förra året från Skånelandet. Något är positivt med november - orkideer som blommar om!

Fnittersjuka och feberpyssel

fnitterfia

Biverkan av vaccin? Lite feber, snuva och fnitter. T är hemma och pysslar, medan jag försöker läsa. Det går ganska hyfsat, men hon fnittrar hysteriskt.. Det är nog övergående :-)

fondvägg i kök

November

Har aldrig varit min favoritmånad och kandiderar inte att bli det i år heller. Förra året var november månaden när vi kom hem från Göteborg efter transplantationen och Johan bröt benet. Resten har jag glömt. Pratade med syster M som vid tiden bodde hos oss (tack gode för det). Hon har också glömt (förträngt) november och stora delar av december förra året.
Årets november är idag inne på sin tionde dag och vi har hittills hunnit med en flytt (det är bra, det ska jag försöka komma ihåg till nästa november) Mamma har bott på sjukhus sedan november startade och vi hoppas att hon får komma hem innan november är slut (det hör till det jag ska glömma tills nästa gång) I övrigt bjuder november i vanlig ordning på grått och lerigt väder. Ser fram emot december så man kan få ta fram lite ljusstakar och julgardiner. Tror till och med min pappa tröttnat på mörkret för jag fick en adventsgran levererad häromdagen. Vi har satt upp den, men ännu inte satt i ljusen även om det kliar i fingrarna.

Förutom november och ovan nämnda detaljer är det bra. Adrian äter visserligen en penicillinkur, men det var flera månader sedan sist så det känns helt okej. Han är inte speciellt dålig utan det var sammantaget alla detaljer i form av rött öra, segdragen snuva och hosta som gjorde att vår läkare tyckte det var dags att slå till innan det blev värre.
Vi flyttar fortfarande men har plockat upp mycket och det känns väldigt bra i det "nya" huset. Ska försöka tapetsera klart någon helg, men ändå, väldigt bra. Skönt också att vara borta från det andra huset.
Väldigt mycket studier för både mig och Johan hela tiden fram till jul så vi hoppas på att få vara fortsatt friska. Med tanke på att Johan faktiskt är klar i januari så vore det väldigt bra om han fick vara frisk.
Tyra fick sin första vaccindos i morse och var jätteduktig, inte knyst sa hon. Vi hade förberett och pratat så mycket om den där sprutan för hon tenderar att bli väldigt rädd för allt som möjligen kan göra ont och har med sjukhus att göra. (antagligen hennes reaktion på allt som hänt med Adrian) Johan sa att hon nästan verkat besviken efter sprutan, som om hon förväntat sig att det skulle vara mycket värre... Ibland är det svårt att veta vad som är rätt och fel med förberedelse Det som fungerar en gång är inte alls bra nästa..
Nu sitter jag och väntar på att Telia eller om det var Relacom ska behaga sig att komma hit och installera vår telefon. Senare blir det tidig hämtning på förskolan och vi ska hem och baka eller måla = belöning för att T var så duktig att ta spruta.

Ingen hjärnskakning

Snabb uppdatering av läget, fick höra att jag skrämts. Förlåt, en massa frustration som kom ut via nätet istället för över kartongerna....
Adrian fick åka tillbaka till hotellet efter två timmar på akuten igår och verkar ha sovit ganska bra. Är nu mitt i provtagning och undersökningar, vår fantastiska sköterska har lyckats att sätta två nålar på två försök, hör på den ni!?!! Hur kan det vara så att EN person är ensam (näst intill) på att kunna sätta nålar på Adrian?!
T är på dagis och mamma mår enligt rapport ungefär som igår. Ska hälsa på henne senare idag/kväll.

Flytt då, Telia är en spännande samarbetspartner... kanske får vi åter fast telefon i mitten av nästa vecka. Bredband med lite bredd kanske kan ordnas ytterligare 10 dagar efter det. "Går det bra?" frågar tjejen som ringer upp efter några turer fram och tillbaka. "Har jag några alternativ menar du?" frågar jag. "Nej, det har du ju förstås inte" svarar hon. Nej, det var väl det jag tänkte... :-)

Vem är ansvarig för resursfördelningen?!

Nu var vi nästan utflyttade, och inflyttade. Kameran har jag ännu inte packat upp, annars hade det kanske blivit en bild på vår fina tapet. En annan dag.
Lite saker släpar efter och är inte som de ska. För det första, jag och t är hemma (?! mao i Värmland) Adrian och Johan är i Göteborg, för mamma som skulle ta T är sjuk och ligger på CSK. Något märkligt och ännu oidentifierat som behandlas med intravenös antibiotika. Jag insåg igår kväll när jag försökte få reda på hur hon mådde efter att ha åkt in akut att en del kunskap som man i och för sig kan vara utan men som kan vara praktisk har ändå hela den här sjukhusresan givit. Bland annat hittar jag genom kulvertarna under sjukhuset = genvägar. Jag kan en massa användbara telefonnummer som gör att man kan komma förbi "sjukvårdsrådgivningen", och jag kan åtminstone tre olika sorters intravenös antibiotika och vet att hudbakterier om de kryper in i något sår kan ge snabb blodförgiftning. Sådär! Lite skryt med min nyfunna kunskap. Mamma då, ja, hon mår sådär, lite upp och ner och som sagt än vet de inte riktigt vad de behandlar.
Adrian och Johan ja, de är i Göteborg. De hann in på sitt hotellrum, de ska vara på avdelningen först tidigt imorgon bitti. Sedan klättrar Adrian upp någonstans och hinner trilla ner och slå i huvudet och blöda ur munnen. Han är ju en härdad liten man så han låter sig undersökas av pappa. Johan tycker dock att han verkar lite konstig så vi använder ännu ett av alla nyförvärvade telefonnummer, denna gång med riktnummer -031, får veta att snabbast hjälp får de via barnakuten. Dock får de inte gå in direkt utan ringa på och se till att få ett isoleringsrum eftersom A är transplanterad. Det sista jag hörde var från Adrian i telefonen för ungerfär en halvtimme sedan.
Jag; - har du slagit dig?
A; - Nääääeee. Hejjå mamma, kom mjau, kom pappa - hem.

Han verkade inte så dålig just då i alla fall, bara att hoppas att det stämmer!

Jag gjorde en snabbresumé av läget för en av våra (före detta) grannar som ändå är hyfsat insatt i vår situation tidigare idag. Hon blev tårögd och sa, nej, Anna nu får det faktiskt vara nog för er del för ett tag. Det var innan Adrian eventuellt fick hjärnskakning..... Hon verkar inte ha haft någon vidare tumme med vem det nu är som bestämmer.
Imorgon är en ny dag - med nya möjligheter! (lite lätt oroande tycker jag)

Flytt

Imorgon ska det bära av är meningen. Jag är så trött så ögonen står i kors på mig, men under kvällen har tapeterna förhoppningsvis fastnat på väggarna och mycket finns numera i flyttkartonger. Förstärkning inkallad från Karlstad, Stockholm samt närområde.

Adrian och Johan var till dagvården i veckan och fick vaccin. Johan fick någon form av reaktion med frossa dagen därpå men verkar ha återhämtat sig bra.
Förskola och skola löper på, en del avklarat, men fortfarande mycket kvar. Idag kom också ett samtal från Göteborg och en av våra kontaktsjuksköterskor. Karlstad provtagningsenhet/laboratorium har misslyckats fyra gånger i rad med att analysera Adrians EB -virus svar, vad det verkar som genom att använda fel rör när vi tar kapillära prover på lab och inte nere på dagvården. Men även den gång vi lyckats ta venösa prover är svaren som kommer tillbaka helt fel.... Mycket märkligt, och oroande. Det var ju EBVviruset som ställde till det efter transplantationen förra året och gjorde att halva januari och stora delar av februari fick tillbringas i Göteborg... Följden av detta blir att vi ska ner till Östra på tisdag morgon, det vill säga åka måndag kväll, för provtagning, läkarbesök och en del undersökningar som skulle gjorts på ettårskontrollen som blev inställd på grund av något annat virus... Suck, kanske inte vad vi hoppats på, men inte mycket att sätta emot heller, bara att hoppas att den rinnande näsan inte är på grund av höga EB-nivåer.

Adrians önskelista:
1. Stora fina raka blodkärl att ta prover ur!!
2. Något blodkärl som det går att få blodprover ur, helst med en utförlig karta till dem som handhar nålen...

Återhämtning bland skola och kartonger

Av skäl inte alltför svåra att klura ut ligger vi lite efter i vardagen. Ett litet problem i sammanhaget kan tyckas och självklart är det så. Att ha varit och bara luktat på tanken återfall gör att man knappt vågar andas. Barnen känner att det är något som inte är som vanligt och spelar ut hela registret av "krångel". Så står man där och skriker "skrik inte" och känner sig mer än redo att söka in till närmaste Nannyakut. Måtte morgondagen bli en bättre dag!

Vi håller också på att försöka packa. Vi har fått möjligehten att hyra ett hus "på landet". Inte så kångt härifrån så förskola och allt annat kan fortsätta som vanligt. Vi har en längre tid varit på jakt efter något annat och både letat hus att köpa och att hyra. Det hus vi nu ska få hyra hade vi gärna köpt, dessvärre kommer det nog inte bli aktuellt, men tills vidare ha vi i alla fall ett gigantiskt rött hus med vita knutar och jätteträdgård att bo i och ta hand om. Vi ska "bara" packa ihop lite först...

I Helvetet och tillbaka igen.....

Igår efter lunch. Närmare bestämt strax efter klockan ett ringde jag till dagvården för att se om de fått provsvaret på AFP (cancerindikatorn) som togs i förra veckan. Det har legat stabilt runt 6 sedan transplantatationen så jag ville bara få det bekräftat. Normalvärdet får vara max 8. Sköterskan jag får tag i säger, "det är 22" - och mina ben viker sig. Jag får prata med läkaren som säger att ett värde är inget värde osv, men jag hör inte så mycket mer just då. Vi kommer i alla fall överens om att provet ska tas om imorgon (läs idag). Till saken hör att det här är ett prov som bara analyseras på fredagar i Karlstad, antar att det handlar om ekonomi, så jag vet att provet ska tas idag men att vi tidigast kommer få svar fredag eftermiddag. Ringer Johan, han kommer hem. Det går inte att beskriva känslan. En svart rullgardin, en matta som dras undan, ingen liknelse räcker till. Mamma kommer förbi, pratar med Maria... Allt är som ett töcken, man vill bara att någon ska dela ut en kram och säga att det kommer ordna sig. Men det är det enda man vet, det är det ingen som kommer göra.

Frustrationen gör att jag ringer vår kontaktsjuksköterska i Göteborg. Hon är som alltid lugn och trevlig och lovar att kolla upp lite saker och återkomma. Vi samlar ihop oss och går på barngymnastik, mitt i allt ringer en av läkarna från barnonkologen i Göteborg. Hon har dragit i trådar och sett till att de ska skynda på provsvaret, och vill inte dra några vidare slutsatser från det första provet. Endera ska de försöka få provet analyserat i Karlstad tidigare eller skicka det till Östra. Lyckas somna trots allt och sover förvånansvärt bra.

I morse skulle vi Emla - men emlasalvan var slut, eller försvunnen... Usch! Vilken fruktansvärd frustration. Lämnade Tyra på dagis och åkte in till dagvården för att emla där istället. Väntetid och oro. Alla försöker lugna, men ingen kan ju lova något... När det väl ska stickas så krånglar det (såklart). Drygt en timme senare, 7-8 stickförsök och två sjuksköterskor senare beslutar vi att ta de prover vi kan kapillärt istället (i fingret). Det löper utan problem, även om personalen på lab, inte blir speciellt glada när vi kommer och ska ta fem -sex rör ur Adrians små fingrar. Adrian tycker däremot att det är helt okej...

Får veta att provet kommer analyseras i Karlstad idag och kommer överens om att de ska ringa när det kommit..... Ringer mamma och gör upp med henne om hämtning av Tyra, vi åker till Ikea och lullar runt i några timmar. Adrian har nog provat alla deras leksaker i säkert en och en halv timme. När vi provat alla soffor och både ätit och druckit kaffe orkar vi inte vara kvar längre utan sätter oss i bilen för att åka hem. Någon mil hemifrån ringer telefonen - okänt nummer. Provsvaret har kommit och värdet är helt normalt. Det tidigare måste ha blivit fel....

Helt skakiga, förstörda och trötta. Och glada såklart! Med allt det andra som kom så nära, hur gör man för att leva ett "normalt liv"? Antar att det bara är att försöka börja om igen imorgon. Försöka andas lite fram tills på tisdag då det är dags för årskontroll i Göteborg......

Det håller på att bli höst..

Eller som Tyra uttryckte sig en lite ruggig morgon förra veckan. "Frost och mörkt och kallt" hördes det muttrande från baksätet på väg till dagis efter en inte fullt så harmonisk morgon som man skulle kunnat önska sig....

Annars är det bra, mycket skola, jobb och annat, men allt flyter på något så när.

En liten kylig kvällspromenad fick det bli igår, då vi inte riktigt "hann" komma iväg ut förrän klockan var över 18, men det var två små som sov gott efter det, även om Adrian åter tycker att det är morgon strax före halv sex.... Vi förhandlar om saken, han kommer definitivt att bli advokat eller något sådant, jag kommer bli överkörd.....

Det går undan..

Nu är det snabba ryck, livet och alla dess vändningar. Vardagen går i hundra knyck, själva lufsar vi flåsande efter för att hinna med. Vi är klart ovana, bara det att gå upp i tid, få iväg alla till olika ställen, någorlunda mätta och glada är något vi övar på. Adrian övar på att vara på dagis, Tyra på att ha lillebror på dagis, Johan och jag på att överhuvudtaget orka säga mer än hej när barnen äntligen somnat på kvällen.
Med andra ord; det är rätt bra med oss, vil håller på att lära oss leva igen, bit för bit. Ett besök på dagvården gjorde vi i tisdags, där alla provsvar var bra. Johan ringde på eftermiddagen för att få provsvaren, men det hade läkaren missat så hon ringde snäll som hon är upp mig i onsdags. Jag hann att bli riktigt rädd, vi hade redan fått provsvaren så vad var det hon ville... När jag till slut förstod att det inte var något annat var det nästan så tårarna kröp igenom, undrar hur länge den stressen kommer sitta i.....
Håller också lite extra i alla tummar och tår för fam M, att allt går som det ska idag!!

Inskolning

Full fart här. Inskolning av Adrian går jättebra så här långt. Han tycker bara att det är skoj att vara på dagis och verkar inte tycka att jag är någon nödvändig möbel att släpa runt på. Igår var första gången jag lämnade. Då gick han till skogen en och en halv timme tillsammans med tjugo andra barn och personal. Själv gick jag hem och kollade brevlådan, vandrade lite rastlöst omkring, läste en stund för att sedan vända tillbaka till förskolan. Där var det ingen Adrian, det dröjde ytterligare 40 minuter innan de kom tillbaka... I mitten av nästa vecka räknar vi med att han kan börja "på riktigt".

Kusiner

En lång stund har jag suttit och funderat på hur jag ska lyckas formulera mig på rätt sätt. Vi får se hur det går.
Idag har vi varit på kusinträff, jag har bara träffat en av mina kusiner. Det var min mamma och morbror som träffade nästan alla sina kusiner, och vi deras barn var också medbjudna. Det var en trevlig träff. Jag har inte träffat de här kusinerna på ett flertal år, så det blev en hel del prat om hur lik min mamma jag har blivit, och också om hur Adrian mår. Kusinträffen har kommit att bli en årlig tillställning och förra året var det Adrian som trots sin brist på närvaro ändå varit ett av den träffens samtalsämnen. Flera hade sedan också sett oss på TV när det begav sig. Idag gick tankarna istället till en annan person som inte var närvarande. Dessvärre på grund av samma förbannade sjukdom. Det gör ont i hjärtat, och tankarna går till familjen.

Jag har inte så många kusiner. Närmare bestämt inte fler än fyra. Nästan alla träffar jag fler än en gång om året. På sätt och vis har vi så gott som växt upp tillsammans och firat nästan alla högtider så länge jag kan minnas ihop. Emellan högtiderna är det inte alltid vi träffas så ofta, men alltid när vi gör det är det väldigt trevligt.

För lite mer än ett år sedan visste vi inte om jag var en fullgod donator till Adrian. I det läget undersökte vi alternativ till vem som annars skulle kunna tänka sig att lägga sig på operationsbordet, bli sjukskriven, få ett stort fult ärr på magen som aldrig kommer att gå bort, osv. Det är inte direkt så att man sätter sig med en telefonlista över släkt och vänner, även om det är det man känner att man skulle behöva göra, man hoppas att någon ska erbjuda sig att donera. Samtidigt inser man att det man önskar är helt galet. Vi är så otroligt lyckligt lottade, det var flera som direkt de hörde att det behövdes en donator hörde av sig och sa; - hur gör jag, jag vill hjälpa till! Däribland min kusin. Min kusin som jag vid det tillfället inte pratat med på flera månader. När mina systrar sållats bort på grund av felaktig blodgrupp och ålder, stod kusinen kvar. Modig och stark. Den tacksamhet jag känner när jag tänker på detta är omöjlig att få ner med ord. Du åkte ner till Göteborg, överygade kirurger, kuratorer och oss om att du visste vad du gjorde. Jag är så glad att det ändå blev så att jag blev godkänd och att du aldrig behövde genomgå detta. Men igen TACK!

Alla som läst här förut, nu tjatar jag lite igen, det råder brist på donatorer i Sverige idag och att hälften av alla på väntelistan dör i väntan på ett nytt organ. En del av dessa skulle slippa det om fler talade om sin vilja genom att anmäla sig till donationsregistret. Jag vill inte få någon som inte vill att donera, men genom att anmäla sig till registret och låta anhöriga få veta ens inställning besparar man sina nära beslutet i en svår situation och kan samtidigt rädda liv. http://www.donationsradet.se/

Denna förbannade sjukdomen cancer som gör livet till ett helvete för så många människor. Vad kan man som enskild person göra för att hjälpa till? Rent konkret, lämna blod, det behövs fler bodgivare, det gör inte ont att ge blod och de flesta kan ge blod. http://www.geblod.se/ och/eller stöd Cancerfonden http://www.cancerfonden.se/

Upptempo!

Nu så, snart ännu en vecka slut, eller, helgen är ju kvar förstås. Det går undan nu. Vi har tränat lite inför dagisstart till veckan med att vara på Öppna förskolan både onsdag och torsdag. I och med att samhället inte är så stort är inte heller barnantalet gigantiskt. Ganska lagomt med tio-femton stycken. Adrians nya förälskelse heter Mikaela och är tre månader gammal. Han träffade henne för första gången i torsdags på vårt premiärbesök. "Bäda"? är hans första fråga när vi går in genom dörren på församlingshemmet. Han verkar också ha kommit på att om man lägger huvudet på sned och ler mot "Bädas" mamma kan man få klappa och prata lite extra mycket med henne. Annars övar han på det sociala umgänget med andra barn, det är svårt, speciellt med de som är lite mindre eller ungefär lika stora. De som också vill ha samma saker som han vill, och använder samma lömska metoder, det vill säga vråla högt rakt ut, knuffas, klappas lite extra hårt, eller helt sonika sparkas om ingen av de tidigare metoderna fungerat. Ännu en charmig... just det, utvecklingsfas! (undrar vad den som kom på det ordet fick betalt, och av vem)
Roligt är det i alla fall att se att Adrian är pigg och frisk. Nämnt i en bisats kan jag också berätta att vi var på dagvården i måndags och alla prover därifrån såg helt perfekta ut. Nu är det två veckor till nästa gång. Då ska det tas venösa prover, inte riktigt lika kul, men luttrad som man börjar bli har jag sett till att höra mig för så "vår" sköterska jobbar, och blivit lovad att hon kommer och sticks. Lite jobbigt att det ska behöva vara så, bara att hoppas att han blir lättare att sticka med tiden, har hört att det ofta är så, så alla tummar för det. Annars inväntar vi kallelse till årskontrollen (hör på det ordet?!!) i Göteborg någon gång i mitten av oktober. Vaccin för svininfluensan väntar vi också på, men annars är livet alldeles vanligt och vardagshektiskt. Det tackar vi för!

Tacksamhet

Tittar in på de små som sover. Tyra som vanligt upp och ner ovanpå täcket med gosekaninen Harrys öra i ena handen. Adrian på rygg, snarkande då han fortfarande är förkyld. Tacksamheten är stor, att det är just här hos oss som de valt att sova.

Öppna Förskolan

Idag på förmiddagen har jag och Adrian gjort ett premiärbesök på kyrkans Öppna Förskola. Ska vi vara noga, så har han varit där en gång förut, när han var tre månader. Sedan dess har ingen av oss satt vår fot i byggnaden, så när som på ett dop och en begravning. (De håller till i församlingshemmet)
Vi gjorde en kort premiärvisit. Det visade sig att de som håller i verksamheten inte var där. I ärlighetens namn var det lite för att träffa dem jag åkte dit, samtidigt som Adrian var mer än lovligt uttråkad, och trött på sin mamma. Hur som helst var det öppet ändå, några av de mer trogna besökarna hade fått nycklar och öppnat upp. Adrian tyckte det var jätteroligt att träffa andra barn, och jag tyckte det var trevligt att träffa andra vuxna. Vi kände oss nästan lite vanliga en stund. Adrian var väldigt fascinerad över de andra små, som alla var betydligt mer "hemma" än han, men fann sig snabbt och lekte en bra stund tillsammans med de andra. Roligt att se, och det ska nog bli fler besök framöver!

En dag

En dag ska vi alla vakna utvilade med ett leende på läpparna. Vi ska äta något gott och näringsrikt, inte kaffe och huvudvärkstabletter. När vi hjälpts åt att plocka undan, vill vi väldigt gärna fortsätta att umgås med varandra så vi hittar på något kreativt, lärorikt och roligt som alla uppskattar precis lika mycket. Alla har sina trevliga röster på och ingen spiller, gråter, snubblar eller är arg. Efter vår fantastiska gemensamma familjedag, lägger sig alla och sover i sina egna sängar hela natten. Ingen vaknar och drömmer, hostar, snörvlar, eller har svårt att sova. Efter åtta till nio timmars sömn vaknar alla och går upp själva - naturligtvis med ett leende på läpparna. Hmmm... den som kan läsa mellan raderna kanske anar att jag redan fått äta upp det där med längtan efter en vanlig vardag. Fast jag har inte givit upp hoppet helt ännu. Jag tror att det möjligen kan lätta lite när Adrian kan vara på förskolan medan jag ska studera. Han är inte alls så intresserad av kemi, biologi eller fysik... Det är nog jag som inte lärt mig hur jag ska få honom intresserad. Tur att det är hans pappa som är lärare :-)

Studieångest

Tänk att det ska vara så svårt att sätta sig ner och göra det man ska. Att det inte går att läsa när man har en snuvig tvååring runt fötterna som skriker; -nej, ja ä ajjj, och faller ihop i små högar för att genast kika upp och se om jag reagerar det är det nog ingen som inte förstår.
Nu har dock tvååringen och hans syster sovit i flera timmar och jag har istället för att plugga, städat badrummet, plockat leksaker, skrivit ut två studieguider och surfat en himla massa på internet. Det vill säga klockan kommer återigen att bli jättemycket innan jag är klar med det jag ska...
Onödigt.

En snuvig tuffing!

Har inte ens hunnit börja dagis innan snuvan blev grön.... Fortfarande pigg som bara den, så vi avvaktar och roar oss så gott det går. :-)

Stressat lugn

Långt mellan gångerna här har det blivit. Det betyder även denna gång att allt är bra. Vi har så sakteliga börjat hitta någon åtminstone preliminär vardagslunk.

Vi har hunnit vara på ett otroligt vackert bröllop, och på köpet fått en alldeles egen vuxenhelg. Destinationen blev inte längre bort än Karlstad Stadshotell, men vad gör väl det när man kan få prata hela meningar, läsa tidningen medan man äter frukost. Dricka påtår på kaffet och till och med tänka hela meningar. Tack alla inblandade för hjälp på olika sätt, det är ovärderligt!

Johan har rivstartat sin sista kurs på Universitetet, Tyra har börjat dagis, jag har så smått startat läsa, men går på lite lågvarv nu då Adrian startar sin inskolning först den 14:e. Det känns lite underligt, men samtidigt skönt att försöka hitta en frisk vardag igen. Jag hade egentligen inte tänkt börja läsa men av olika anledningar blir det ändå så nu. Dubbelt, skönt att komma igång, men jag är fortfarande så trött... Alla man pratar med som är proffs och sett det här förut säger att det är helt normalt osv, men ändå, det är väldigt tröttsamt att alltid vara trött. Vitaminer, lite kurslitteratur och en och annan svamppromenad kanske kan pigga upp. Hoppas det!

Vi har också hunnit med en kontroll i Göteborg, allt såg bra ut. Vi inväntar fortfarande en del virusprover, men de har visat en väldigt fin kurva sedan april, så det är bara att hoppas att det håller i sig. Information om den nya influensan fick vi också. Vi tillhör priogrupp ett och kommer alltså få vaccin i slutet av september, men Adrian är i ett nuläge egentligen inte känsligare än andra då han inte står på någon immunsuppression längre. Nu kommer all provtagning fram till årskontrollen skötas i Karlstad igen, den kommer sannolikt bli i vecka 43. Tänk att det snart har gått ett år!! Första halvåret, åtta månaderna, väldigt tuffa, men sedan dess allt lugnare. Idag kan ingen utomstående ana att han varit så sjuk. Ärren på halsen efter infarterna är det enda som syns om han har kläder på sig... Själv ska jag på magnetröntgen nästa fredag för att se att min lever fungerar som den ska. Jag känner inget konstigt förutom att det drar och värker i mitt gigantiska ärr ibland, så jag räknar med att det är okej, men känns ändå lite läskigt..

Imorgon bitti bär det av på utflykt. Barncancerföreningen Västra anordnar en bussresa till Parken Zoo i Eskilstuna. Tyra är mycket förväntansfull, själv tycker jag att det ska bli spännande att se hur det går att åka buss med två vildar. 7,40 avgång från Kristinehamn. Håller tummarna för att regnet som forsar ner just nu håller sig borta imorgon!

Morgon - TV

Oj, så glad jag är att morgontv finns. För andra dagen i rad tycker Adrian att det är morgon redan strax efter kl 05. Detta efter att ha sovit oroligt och snurrat i vår säng sedan midnatt ungefär. Idag är jag därför extra tacksam att sändnigarna på Nickelodeon startar kring halv sex. Nu är klockan snart sju och jag har hunnit få i mig två koppar kaffe och avverkat en timmes upplyftande program.
Leka med lego före klockan sju, det tror jag inte att jag kommer göra, hur duktig förälder jag än blir.

Åter till vardagen

Ja, imorgon är det dags. Efter en lång, lång ledighet börjar vardagen lite smått igen imorgon. Tyra ska tillbaka till dagis och i och med det förändras läggtider. Jag kan faktiskt tycka att det är skönt. Just det där att få ha vardag, en alldeles vanlig vardag och bara gör a vanliga saker. Få samma problem som alla andra med att få saker och ting att gå ihop, inte vilja laga köttbullar och makaroner varje dag, men inte heller orka laga något mer näringsrikt och kreativt. Om det fortsätter att få vara vardag för oss under hösten hoppas jag kunna läsa på halvtid, det beror naturligtvis på vad läkare, FK och andra inblandade tycker, men förhoppningsvis från mitten av september.

Vi har nu också avklarat födelsedag numro tre av fyra utan sjukhusbesök. Det är en avsevärd skillnad mot förra året då vi lyckades med full pott - under sjukhusvistelse. :-)

Gårdagens tema var grädde, då vi fick en mycket god men ack så mättande middag av min käre man. Tack snälla du, men från och med imorgon måste temat nog bli broccoli ett bra tag framöver.

Dagens tema är kantareller. Fantastiska svampar som poppar upp precis överallt i skogen just nu. Tyvärr är det ju inte riktigt bara att äta dem där de står. Idag har vi plockat knappt fem kilo svamp på två timmar, densamma har sedan rensats i cirka tre timmar för att senare förvällas i drygt två timmar. Det är lite arbete, men när kantarellsåsen (med broccoli) serveras i vinter är dagen arbete glömt.

Adrian är ett vilt och farligt goselejon, han har fortfarande djurtema efter sommarens semestrande på Kolmården och Köpenhamn Zoo. Så gott som varje morgon tittar han ut på altanen och ropar - Mamma, mamma, lejo!!! med väldig inlevelse. När han senare leker lejon är det ingen som går säker. Tyras kompis E råkade ut för lejonet häromdagen och eftersom det är ett sjuttonkilos kraftpaketslejon så vill det säga att han välter sin omgivning.. Det kommer bli väldigt bra med förskola för det här lejonet....

Tyra har kommit in i någon helt underbar fas av tonårsfasoner. Hon svarar tvärt och otrevligt om hon svarar alls. Smäller i dörrar och muttrar. Inte hela tiden som tur är, men det kommer bli bra med förskola för Tonårstyra också.

Förskolan kommer nog ändå att bli allra bäst för Tonårstyras och Lejonadrians mamma.

Som ni säkert redan förstått mår vi alla bra. Det är ju först när man mår bra som man har tid och ork att ens notera fasonerna ovan. Egentligen är det alldeles underbart att Adrian är så pigg så att han välter allt som kommer i hans väg. Att Tyra nu är så trygg att vi får alla reaktioner av olika art. Att jag och Johan mår så bra så att vi kan se att det är så det är, och faktiskt se fram emot att få en alldeles egen helg utan barn nästa vecka. Ja, det är skönt att det snart är höst, och att det snart är vardag igen :-)

ps. jag inser att jag kommer att få ångra det här när jag har tröttnat på vardagen om några veckor, men det kommer säkert finnas någon vänlig själ som påminner mig.... ds

Filatelistanatomi

Tyra har just slagit sig med ett paraply på halsen. (fråga inte hur, det regnar inte och jag såg inte själva skadetillfället) jag tröstar och vi pratar lite.

- Det ser inte så farligt ut, det går nog över snart, säger jag

- Nej, mamma det gör jätteont fortfarande jag tror nog att det blir ett frimärke...

Födelsedagar

Adrian har nu blivit tvååring. Han tog det hela ganska lugnt. Efter att ha väckt sina föräldrar och dansat lite till de vackra tonerna av "ja må han leva" blev det oboyfrukost med flagga och sugrör i finglas. Ballonger i taket och paketöppning. Duplojärnväg, en resväska, skottkärra och lite annat smått och gott. Sedan firade vi vidare i Mariebergsskogen där vi åkte tåget och lekte i alla klätterställnignar, senare införskaffades tårta och vi firade lite till med mormor och morfar på kvällen. Trött men glad somnade liten, i egen säng.
Nu laddar vi inför nästa födelsedag på lördag. Egentligen har vi redan firat, men lite till firar vi nog. Sedan börjar det bli hög tid att försöka införskaffa något att ha på sig på bröllopet vi ska på nästa helg. Hatt är uppskattat står det på inbjudan. Jag har aldrig burit något annat än en solhatt.... ska ta experthjälp med insyn i engelska bröllop är min plan. Expertisen är efterfrågad, men än har jag inte lyckats boka in henne....

Prover togs på dagvården igår och allt såg bra ut. Adrian springer fram genom tillvaron och läkaren som ringde mig med provsvar igår kallade honom passande nog för en vildbasare.... ja, det är bara att tacka för det och instämma i påståendet!

Ut med det gamla....

och in med det nya. Inför den stundande tvåårsdagen har vi slagit på stort. Idag åkte spjälsängen ner i garaget, likaså skötbordet. Premiärbesök hos frisören och inhandlande av kalsonger. (J tyckte att gränsen gick vid att ha blommiga trosor med rosetter på..)
Nu har vi en stor kille, som sover i egen säng, i eget rum (delat med T), har snaggad frisyr och går på pottan!
Imorgon firar vi så mycket vi orkar och är väldigt glada att få fira den här födelsedagen här hemma. Ettårsdagen firades i Göteborg mitt under behandling, så egentligen är det den här födelsedagen som känns som den första "riktiga".

Skryt Skryt

Ja, vad annars ska man ha en blogg till om inte för att skryta lite. Heldag hemma hos mamma, där vi plundrat trädgården. Det resulterade i 3 liter körsbärssaft och 3 kilo hallonsylt. Nu önskar jag mig en frysbox att ha sakerna i när jag fyller år. Eller... ännu bättre! Adrian önskar sig en frysbox att ha all hallonsylt i, hade han bara kunnat sätta ord på det är jag helt säker på att det skulle stå överst på hans lista!!
Hade tänkt förgylla detta fantastiskt innehållsrika inlägg med en fin bild av barn som plockar bär och ser harmoniska ut. Nu finns det inte något sådant, med lite tur kanske det kan bli ett imorgon!

Olivbröd

Inte mycket inspiration till att blogga för tillfället, men allt är okej och löper på som det ska. Proverna som togs på dagvården i måndags var helt enligt förväntningarna. Nu laddar vi upp inför dagisstart och sista lediga veckan. Detta genom att baka, safta och sylta. Igår var det 12 kg körsbärssylt!!!!! idag blir det olivbröd och vinbärsgele med lite tur.

Ett superrecept på smaskigt bröd. Godast samma dag man bakar det, men det funkar förträffligt att rosta dag två och tre. Jag brukar baka på 1,5- 2 l per gång, men orginalreceptet är på 0,5 l. Jag har bara receptet i huvudet och gör lite olika varje gång, det brukar bli bra ändå, så testa på!
Här använder jag torrjäst för det tycker jag är enklast, vill man ha färsk jäst är det 50 g / 0,5 l som gäller och då tar man undan lite av vattnet och löser jästen i innan man kokar kräm.

0,5 l vatten
2 msk potatismjöl
____
2 msk olivolja
Hackade oliver efer tycke och smak (en liten burk tycker jag är lagom)
ev kryddor som basilika, oregano och timjan
ca 1,5 l mjöl
1 påse torrjäst

Koka kräm på vatten och potatismjöl. Låt svalna (ev i kallvattenbad) till ca 40 grader. I med olivolja, oliver och kryddor, Tillsätt ev lite salt om du inte har så mycket oliver. I med mjöl och jäst till en fast men inte hård deg. Spara lite mjöl till utbaket. Låt jäsa 30 min.

Baka ut till bullar ca 16 st eller 2 större bröd. Låt jäsa ytterligare ca 30 min.

Grädda i 225 grader ca 10 min.

Kompisar

Hemma och fortsätter baka och pyssla. Tyra har för första gången haft kompis från dagis hemma. De har lekt "själva", det vill säga utan att mamma eller pappa var kvar. Spännande och jätteroligt. Det är två starka viljor, så de har inte bara myst och fnittrat utan även tjafsat och morrat lite år varandra. Men allra mest fnittrat. Nästan direkt E kom igår hörde man det alldeles underbara ljudet av två fyraåriga tjejer som inte setts på länge. Fnitter, fnitter. Adrian förstod sig inte alls på den här pakten som plötsligt uppenbarats och gjorde ett stort misstag, han försökte få vara med. Han ångrade sig snabbt - två äldre damer gör gemensam sak och sträcker ut armen med handen uppspärrad i ett stopptecken och skriker NEJ!!!
Adrian tittar förundrat upp och tuffar glatt vidare mot sitt mål. För att undvika blodvite fick han istället den stora äran att följa med till Maxi, något han visade sin glädje över genom att skrika högt åt pensionärer och försöka grabba tag i dem. Vet inte om han tänkte ta med sig en egen kompis hem.....

Hemma!!!

Tänk så skönt det kan vara att vara hemma. Inte så vi inte vill åka bort igen, men ni förstår nog vad jag menar. Sova i sin egen säng. Barn som sover där de ska, i princip, T på en madrass inne hos oss halva natten, men sova gott verkade hon i alla fall göra.

Lillasyster som vaktat hus, blommor, katter och fiskar hade skött sig exemplariskt. Alla blommor levde. Hälften av fiskarna levde, (bra- bara hälften kvar Y!!) dessutom var det städat, gräsmattan klippt och frukostmat i kylen! Tack, tack!Adrian, den lille vännen är inte direkt känd för att ta det varsamt när han ska fram någonstans. Så heller inte igår. Innan vi åkte från Jönköping passade han på att spräcka ögonbrynet genom att snubbla rakt in i en av fjädrarna på sängen(?!) Vi tejpade ihop honom hjälpligt och stoppade blodflödet, sedan åkte vi hem. Börjar bli väldigt luttrade och hade stora apoteket med oss, lite oroliga kände vi oss ändå idag när det såg ut att glipa fult. Ringde dagvården som ville att vi skulle komma in så de fick titta på det och tejpa om det. Johan och Adrian åkte in på förmiddagen, men de tyckte att det såg ok ut och att det var bättre att det fick läka istället. Ett ärr till blir det väl oavsett vilket.

Under tiden var jag, Tyra och Ylva mycket produktiva. Passade på att baka, och eftersom jag har en ärftlig ådra som gör att jag inte kan baka bara lite så bakade jag mycket. Två filmjölkslimpor. En och en halv liter olivbröd. En liter kanelbullar och en ny sorts chokladkakor.

Senare på eftermiddagen kom familjen Hall och provsmakade. Tyra var väldigt lycklig över att åter ha barn i samma ålder att leka med. Adrian adopterade både barn och föräldrar i familjen och var mycket förgrymmad när de efter korvigrillning till kvällsmat ville börja dra sig hemåt igen. Nu sover det två trötta och glada barn - än så länge i varsin säng i varsitt rum.

På hemväg - Jönköping

På väg hemåt. Så sakteliga. Vi har nu nått delmål ett - Jönköping och Scandic Elmia. Scandic är sig tämligen lika vart man hamnar. Trots bokad spjälsäng får man ingen... jodå, men det räcker inte att säga till när man bokar...
Adrian har just somnat, och Tyra ligger och snurrar i sängen bredvid. Johan har hittat ett gym någonstans på bottenvåningen och jag har lite tid att uppdatera mig vid datorn.
Vi fick en härlig om än regnig avslutande dag i Skånelandet. Först ett besök hos Annas mamma och pappa där vi blev bjudna på fika. Inte nog med det vi fick träffa både "kosskalvar" och "kattkalvar". Mycket fascinerande fast lite skrämmande tyckte nog både Tyra och Adrian. Senare på dagen ett besök hos Farfars bror där det bjöds god mat till lunch, skogspromenad och en massa bär. Tack allihopa!
Imorgon bär det av hemöver och med lite tur ska vi vara hemma i hyfsad tid. Kanske vi till och med kan få lite ordning på dygnet igen. Semester är bra, men nu är det dags med lite "vardagssemster" ett par dagar innan vi vänder upp och ner på tillvaron igen.

Ängelholm & Klippan

Två orter jag aldrig satt min fot i för åtta år sedan. När vi idag besökte Ängelholm upptäckte jag att det var mitt första besök där. Hembygdsparken var ett trevligt och mycket välbesökt utflyktsmål. Vi hade bestämt träff med en kompis till Johan, väl på plats fann vi också att det gavs teater i form av "Pettson och Findus". Precis i tid till den sena föreställningen bänkade jag och Tyra oss för att se "Tuppens minut". De andra passade på att ta en fika och prata lite i lugn och ro. Så lugnt man nu får det med Adrian runt fötterna men, men.

"Hemma" i Klippan igen stod Farmor redo med kvällsmat, uppassade har vi blivit både i Helsingborg och här. Riktigt bortskämda till och med. Tack så mycket!

Nu börjar det närma sig slutet på vår semestertripp. Känns lite både och. Lite längtar vi hem, men samtidigt är det väldigt mysigt att träffa alla man inte hinner träffa så mycket andra delar av året. Det är också första gången vi åkt på semester allihop tillsammans sedan Adrian blev sjuk. Nu sussar det två barn i varsin säng, Johan är och spelar innebandy och jag är bänkad framför datorn, som hemma, nästan.....

Dåligt väder någon?!

Inte här i alla fall. Eller, jo en och annan regnskur har vi väl fått, men i förhållande till vad jag hört så låter det som värsta paradiset här nere. Varmt och skönt,(bara lite kvavt) och lagom med sol och skugga.
Vi har nu flyttat lite norrut (tror jag), till Klippan. Här har vi mest gjort ingenting idag och planerar inte för så mycket mer imorgon. En tur till Ängelholm kanske. Sedan man blivit barnfamilj blir man inte riktigt lika spontan (låter mycket bättre än impulsiv). Inte vi i alla fall. Just nu känns det som det handlar om planering igen fast på ett helt annat plan.

Planering 1 - vad ska göras

Planering 2 - själva eller med någon tredje part

Planering 3- beroende på svar i p2 planerar man endera för kontakt med X eller börjar packa väska.

Planering 4 - Hur stor väska behövs, matsäck? lilla eller stora apoteket? solkräm? badkläder? regnkläder? eller kanske båda?.....

Planering 5 - Hur kan man få ut väskan och familjen genom dörren, låsa den efter sig utan att ha klämt några fingrar eller glömt några familjemedlemmar?

Poängteras bör att det flera gånger hänt att allt ovan stämt och vi haft en riktigt trevlig dag. Trevligast brukar den vara när alla stegen ovan är genomgångna och dörren är stängd.

Fick en påminnelse idag om avd 322 och Barncancercentrum. Det är snart ett år sedan vi avslutade det sista blocket där och med dubbla känslor sa hejdå. En avdelning full av underbara människor, men ingen plats man önskar någon. Tänker också på den mycket väl fungerande organisationen Barncancerfonden som är till stort stöd och hjälpför drabbade familjer. Några vars viktiga funktion man också blir medveten om är blodgivarna.

För att propagera lite till: vill någon veta mer om hur man ger blod eller anmäla sig som blodgivare gör det på: http://www.geblod.se/ ni som tvekat, ni behövs!

Barncancerfonden stöder du enklast via http://www.barncancerfonden.se/

Sommar i Skåne

Nu har vi snart varit här nere i en vecka. Fort går tiden, men det känns bra att vi har en dryg vecka kvar också. Vanligtvis brukar det ju inte bli mer än fyra, fem dagar eller i bästa fall en vecka totalt.

Vi har hunnit med alla sorters väder, sol, vind och vatten, lite dunder och blixtar. Just nu sol och vind, men inte så mycket värme. Efter vad jag har förstått är det ganska bra väder om man jämför med det som bjuds i Värmland för tillfället.

Bad i havet, resturangbesök vid havet och igår färjan över sundet och en biltur ner till Köpenhamn Zoo, en snabb sammanfattning. Mycket trevligt! När man som vi nyligen varit i Kolmården, känns det lite trångt på zoo, men många djur fick vi se och mer lagomt långt att gå i Tyra och Adrians tycke. Tyra fick också ett väldigt fint hårsmycke med fjäder i. Stoltheten vet inga gränser och jag hoppas innerligt att den sitter kvar i några dagar...

I eftermiddag bär det av ner till Malmö där vi stannar tills imorgon och sedan någon dag till I Helsingborg innan nästa anhalt; Klippan. Det blir nog måndag eftermiddag, då vi har ett besök på dagvården måndag förmiddag.

Känns helt otroligt att vara på semester och faktiskt bara ha ett sjukhusbesök inplanerat för provtagning. Det har inte gått så lång tid emellan under hela resan.... så här långt. Det verkar också som om näsdropparna Adrian fick i Göteborg har haft verkan på hans evighetssnuva för den har så gott som försvunnit. Tack å tack!

Sommar!

Nu så är det jul(i) igen...

Ja, om det är någon som undrar är inte solstinget långt borta. Plaskpöl på gräsmattan, vattenmelon och allt annat med vatten ligger på topplistan. Mycket annat blir inte gjort. Det kommer nog någon regnig dag då det blir tid för det. :-) Tills dess, ha det gott i värmen!