Inspirerad av många andra bloggare måste jag också göra ett försök. Min tanke med bloggen är att den ska fungera som en ventil, och också göra det möjligt för nära coh kära att följa den dagliga kamp som vi helt oförberedda kastades in i den 5 april i år.
Egentligen var det natten mellan den 4 och 5 april. Vi åkte in till Centralsjukhuset i Karlstad sent på kvällen för att Adrian inte mådde bra igen och var helt otröstlig för andra kvällen i rad. Eftersom han hade haft feber i princip dagligen de senaste 6-7 veckorna och ett förhöjt CRP kring 50 så räknade vi inte med att de skulle göra något den här gången heller men kände att vi behövde få hjälp, han mådde inte bra, men vad det var det visste vi inte.. inte då.
Nu vet vi, Adrian har en form av levercancer som heter Hepatoblastom, en mycket ovanlig cancer som drabbar ett barn om året i Sverige... När vi väl fått diagnos gick det undan. I skrivandets stund är vi åter i Karlstad, då han har fått en infektion och inte har något immunförsvar på grund av cytostatikabehandlingarna, och därför måste behandlas med antibiotika. Hit kom vi direkt från Göteborg och Drottning Silvias Barnsjukhus där största delen av vår behandling kommer genomföras. De senaste 23 dagarna har vi spenderat på sjukhus, I Göteborg och i Karlstad. Förhoppningsvis släpper febern och det går att få i Adrian lite mer mat snart, då kanske vi hinner hem ett par daga r innan det är dags för nästa behandling i gbg.
Adrian är trots infektion och cellgifter vid gott mod, har precis lärt sig vinka, en konst han gärna demonstrerar för alla nya sköterskor och läkare han träffar.
Inatt har jag sovit hemma för första gången sedan det här hände. Johan tog nattjouren här och jag fick en stund hemma med Tyra. Hon kom in till mig i morse och myste. Enastående hon är lilla tjejen! Anpassar sig och blir bara glad när vi dyker upp och tycks inte ha tagit nämnvärt stryk av att det är så kaotiskt runtomkring just nu. Tur att mormor och dagis står stadigt i allt det andra! Nu är jag tillbaka på sjukhuset och Johan har åkt hem med Tyra. Adrian har precis fått lite mer morfin och ligger och snurrar i sängen. Verkar inte ha jätteont längre, men är inte heller riktigt nöjd, det är så svårt att han inte kan uttrycka sin smärta på något enklare sätt. Känner mig så maktlös. Imorgon ska vi ev få åka på permission över dagen om han mår ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar