Det har hänt mycket
På ganska kort tidMöjligheterna ska vi så snart det är möjligt börja nyttja. Först ska vi bara bli friska. Det låter kanske som undanflykter, men T är hemma från förskolan, inne på vecka nummer två nu...Imorgon har vi i och för sig genom ett gemensamt beslut som inte alls grundar sig på att jag har lab-dag i skolan bestämt att hon är frisk. Riktigt så illa är det som tur är inte, hon är feberfri sedan igår men fortfarande väldigt hostig, dock alltmer uttråkad. Det tar jag som ett tecken på tillfrisknande!
Annars är vardagen i full gång med allt vad jobb, studier och aktiviteter heter. Så mycket annat finns det varken tid eller ork till. Försöker komma ihåg och att ibland sätta problem som uppstår nu i rätt proportion till hur bra allt egentligen är (hänger ni med?)men tyvärr är det lätt att glömma. Väldigt lätt. Vilket gör att det är väldigt lätt att gnälla över vardagen, "vardagspusslet" (vem kom på det ordet?)och allt man skulle vilja ha på annat sätt.
Tacksamheten över att A mår så bra är oändligt stor, ändå behövs bara en hostning för att oron ska slå till. Är det verkligen bara en vanlig förkylning? Ännu värre blir det om en infektion istället för att starta med snuva, startar med "oprovocerad" feber. Då hinner man hela vägen till Göteborg i tanken innan det visar sig att det var halsfluss, förkylning, "virus". Den här delen är så svår att förklara för dem som inte själva lever i en liknande eller samma situation. Att oron är lika stor, ibland ännu större nu är tidigare, för varför ska just vi klara oss? Statistik i all ära, men som jag tjatat om förut, när statistikens siffror motsvaras av grannarna man levt tillsammans med i en sjukhuskorridor, där är det inte längre bara siffror.
Tankarna kommer allt oftare ju större barnen blir. Händelser i direkt närhet sätter igång egna tankar och funderingar kring liv och död. Tyra vet att man kan dö av cancer, hon vet också att Adrian har haft cancer - och att doktorn har "lagat honom". Det är därför han har ett ärr på magen. - Men varför kan man inte laga alla som får cancer? Ska man inte vara gammal när man dör? Mammor och pappor får inte dö! - Mamma, barn kan väl inte dö i alla fall?!
Frågor som är svåra för alla föräldrar att svara på, frågor som måste besvaras med ärlighet, men helst utan att för den delen skrämmas mer "än nödvändigt".
Sänder mina tankar till familjerna bakom statistikens siffror - det är inte rättvist!
Annars är vardagen i full gång med allt vad jobb, studier och aktiviteter heter. Så mycket annat finns det varken tid eller ork till. Försöker komma ihåg och att ibland sätta problem som uppstår nu i rätt proportion till hur bra allt egentligen är (hänger ni med?)men tyvärr är det lätt att glömma. Väldigt lätt. Vilket gör att det är väldigt lätt att gnälla över vardagen, "vardagspusslet" (vem kom på det ordet?)och allt man skulle vilja ha på annat sätt.
Tacksamheten över att A mår så bra är oändligt stor, ändå behövs bara en hostning för att oron ska slå till. Är det verkligen bara en vanlig förkylning? Ännu värre blir det om en infektion istället för att starta med snuva, startar med "oprovocerad" feber. Då hinner man hela vägen till Göteborg i tanken innan det visar sig att det var halsfluss, förkylning, "virus". Den här delen är så svår att förklara för dem som inte själva lever i en liknande eller samma situation. Att oron är lika stor, ibland ännu större nu är tidigare, för varför ska just vi klara oss? Statistik i all ära, men som jag tjatat om förut, när statistikens siffror motsvaras av grannarna man levt tillsammans med i en sjukhuskorridor, där är det inte längre bara siffror.
Tankarna kommer allt oftare ju större barnen blir. Händelser i direkt närhet sätter igång egna tankar och funderingar kring liv och död. Tyra vet att man kan dö av cancer, hon vet också att Adrian har haft cancer - och att doktorn har "lagat honom". Det är därför han har ett ärr på magen. - Men varför kan man inte laga alla som får cancer? Ska man inte vara gammal när man dör? Mammor och pappor får inte dö! - Mamma, barn kan väl inte dö i alla fall?!
Frågor som är svåra för alla föräldrar att svara på, frågor som måste besvaras med ärlighet, men helst utan att för den delen skrämmas mer "än nödvändigt".
Sänder mina tankar till familjerna bakom statistikens siffror - det är inte rättvist!
1 kommentar:
Tänk vilken resa det varit. Nu är Edvin lika stor som Adrian var när han fick diagnos... Går inte att tänka sig in i hur det är, trots att jag varit med er så nära... Stora kramar!
Skicka en kommentar