Det håller på att bli höst..

Eller som Tyra uttryckte sig en lite ruggig morgon förra veckan. "Frost och mörkt och kallt" hördes det muttrande från baksätet på väg till dagis efter en inte fullt så harmonisk morgon som man skulle kunnat önska sig....

Annars är det bra, mycket skola, jobb och annat, men allt flyter på något så när.

En liten kylig kvällspromenad fick det bli igår, då vi inte riktigt "hann" komma iväg ut förrän klockan var över 18, men det var två små som sov gott efter det, även om Adrian åter tycker att det är morgon strax före halv sex.... Vi förhandlar om saken, han kommer definitivt att bli advokat eller något sådant, jag kommer bli överkörd.....

Det går undan..

Nu är det snabba ryck, livet och alla dess vändningar. Vardagen går i hundra knyck, själva lufsar vi flåsande efter för att hinna med. Vi är klart ovana, bara det att gå upp i tid, få iväg alla till olika ställen, någorlunda mätta och glada är något vi övar på. Adrian övar på att vara på dagis, Tyra på att ha lillebror på dagis, Johan och jag på att överhuvudtaget orka säga mer än hej när barnen äntligen somnat på kvällen.
Med andra ord; det är rätt bra med oss, vil håller på att lära oss leva igen, bit för bit. Ett besök på dagvården gjorde vi i tisdags, där alla provsvar var bra. Johan ringde på eftermiddagen för att få provsvaren, men det hade läkaren missat så hon ringde snäll som hon är upp mig i onsdags. Jag hann att bli riktigt rädd, vi hade redan fått provsvaren så vad var det hon ville... När jag till slut förstod att det inte var något annat var det nästan så tårarna kröp igenom, undrar hur länge den stressen kommer sitta i.....
Håller också lite extra i alla tummar och tår för fam M, att allt går som det ska idag!!

Inskolning

Full fart här. Inskolning av Adrian går jättebra så här långt. Han tycker bara att det är skoj att vara på dagis och verkar inte tycka att jag är någon nödvändig möbel att släpa runt på. Igår var första gången jag lämnade. Då gick han till skogen en och en halv timme tillsammans med tjugo andra barn och personal. Själv gick jag hem och kollade brevlådan, vandrade lite rastlöst omkring, läste en stund för att sedan vända tillbaka till förskolan. Där var det ingen Adrian, det dröjde ytterligare 40 minuter innan de kom tillbaka... I mitten av nästa vecka räknar vi med att han kan börja "på riktigt".

Kusiner

En lång stund har jag suttit och funderat på hur jag ska lyckas formulera mig på rätt sätt. Vi får se hur det går.
Idag har vi varit på kusinträff, jag har bara träffat en av mina kusiner. Det var min mamma och morbror som träffade nästan alla sina kusiner, och vi deras barn var också medbjudna. Det var en trevlig träff. Jag har inte träffat de här kusinerna på ett flertal år, så det blev en hel del prat om hur lik min mamma jag har blivit, och också om hur Adrian mår. Kusinträffen har kommit att bli en årlig tillställning och förra året var det Adrian som trots sin brist på närvaro ändå varit ett av den träffens samtalsämnen. Flera hade sedan också sett oss på TV när det begav sig. Idag gick tankarna istället till en annan person som inte var närvarande. Dessvärre på grund av samma förbannade sjukdom. Det gör ont i hjärtat, och tankarna går till familjen.

Jag har inte så många kusiner. Närmare bestämt inte fler än fyra. Nästan alla träffar jag fler än en gång om året. På sätt och vis har vi så gott som växt upp tillsammans och firat nästan alla högtider så länge jag kan minnas ihop. Emellan högtiderna är det inte alltid vi träffas så ofta, men alltid när vi gör det är det väldigt trevligt.

För lite mer än ett år sedan visste vi inte om jag var en fullgod donator till Adrian. I det läget undersökte vi alternativ till vem som annars skulle kunna tänka sig att lägga sig på operationsbordet, bli sjukskriven, få ett stort fult ärr på magen som aldrig kommer att gå bort, osv. Det är inte direkt så att man sätter sig med en telefonlista över släkt och vänner, även om det är det man känner att man skulle behöva göra, man hoppas att någon ska erbjuda sig att donera. Samtidigt inser man att det man önskar är helt galet. Vi är så otroligt lyckligt lottade, det var flera som direkt de hörde att det behövdes en donator hörde av sig och sa; - hur gör jag, jag vill hjälpa till! Däribland min kusin. Min kusin som jag vid det tillfället inte pratat med på flera månader. När mina systrar sållats bort på grund av felaktig blodgrupp och ålder, stod kusinen kvar. Modig och stark. Den tacksamhet jag känner när jag tänker på detta är omöjlig att få ner med ord. Du åkte ner till Göteborg, överygade kirurger, kuratorer och oss om att du visste vad du gjorde. Jag är så glad att det ändå blev så att jag blev godkänd och att du aldrig behövde genomgå detta. Men igen TACK!

Alla som läst här förut, nu tjatar jag lite igen, det råder brist på donatorer i Sverige idag och att hälften av alla på väntelistan dör i väntan på ett nytt organ. En del av dessa skulle slippa det om fler talade om sin vilja genom att anmäla sig till donationsregistret. Jag vill inte få någon som inte vill att donera, men genom att anmäla sig till registret och låta anhöriga få veta ens inställning besparar man sina nära beslutet i en svår situation och kan samtidigt rädda liv. http://www.donationsradet.se/

Denna förbannade sjukdomen cancer som gör livet till ett helvete för så många människor. Vad kan man som enskild person göra för att hjälpa till? Rent konkret, lämna blod, det behövs fler bodgivare, det gör inte ont att ge blod och de flesta kan ge blod. http://www.geblod.se/ och/eller stöd Cancerfonden http://www.cancerfonden.se/

Upptempo!

Nu så, snart ännu en vecka slut, eller, helgen är ju kvar förstås. Det går undan nu. Vi har tränat lite inför dagisstart till veckan med att vara på Öppna förskolan både onsdag och torsdag. I och med att samhället inte är så stort är inte heller barnantalet gigantiskt. Ganska lagomt med tio-femton stycken. Adrians nya förälskelse heter Mikaela och är tre månader gammal. Han träffade henne för första gången i torsdags på vårt premiärbesök. "Bäda"? är hans första fråga när vi går in genom dörren på församlingshemmet. Han verkar också ha kommit på att om man lägger huvudet på sned och ler mot "Bädas" mamma kan man få klappa och prata lite extra mycket med henne. Annars övar han på det sociala umgänget med andra barn, det är svårt, speciellt med de som är lite mindre eller ungefär lika stora. De som också vill ha samma saker som han vill, och använder samma lömska metoder, det vill säga vråla högt rakt ut, knuffas, klappas lite extra hårt, eller helt sonika sparkas om ingen av de tidigare metoderna fungerat. Ännu en charmig... just det, utvecklingsfas! (undrar vad den som kom på det ordet fick betalt, och av vem)
Roligt är det i alla fall att se att Adrian är pigg och frisk. Nämnt i en bisats kan jag också berätta att vi var på dagvården i måndags och alla prover därifrån såg helt perfekta ut. Nu är det två veckor till nästa gång. Då ska det tas venösa prover, inte riktigt lika kul, men luttrad som man börjar bli har jag sett till att höra mig för så "vår" sköterska jobbar, och blivit lovad att hon kommer och sticks. Lite jobbigt att det ska behöva vara så, bara att hoppas att han blir lättare att sticka med tiden, har hört att det ofta är så, så alla tummar för det. Annars inväntar vi kallelse till årskontrollen (hör på det ordet?!!) i Göteborg någon gång i mitten av oktober. Vaccin för svininfluensan väntar vi också på, men annars är livet alldeles vanligt och vardagshektiskt. Det tackar vi för!

Tacksamhet

Tittar in på de små som sover. Tyra som vanligt upp och ner ovanpå täcket med gosekaninen Harrys öra i ena handen. Adrian på rygg, snarkande då han fortfarande är förkyld. Tacksamheten är stor, att det är just här hos oss som de valt att sova.

Öppna Förskolan

Idag på förmiddagen har jag och Adrian gjort ett premiärbesök på kyrkans Öppna Förskola. Ska vi vara noga, så har han varit där en gång förut, när han var tre månader. Sedan dess har ingen av oss satt vår fot i byggnaden, så när som på ett dop och en begravning. (De håller till i församlingshemmet)
Vi gjorde en kort premiärvisit. Det visade sig att de som håller i verksamheten inte var där. I ärlighetens namn var det lite för att träffa dem jag åkte dit, samtidigt som Adrian var mer än lovligt uttråkad, och trött på sin mamma. Hur som helst var det öppet ändå, några av de mer trogna besökarna hade fått nycklar och öppnat upp. Adrian tyckte det var jätteroligt att träffa andra barn, och jag tyckte det var trevligt att träffa andra vuxna. Vi kände oss nästan lite vanliga en stund. Adrian var väldigt fascinerad över de andra små, som alla var betydligt mer "hemma" än han, men fann sig snabbt och lekte en bra stund tillsammans med de andra. Roligt att se, och det ska nog bli fler besök framöver!

En dag

En dag ska vi alla vakna utvilade med ett leende på läpparna. Vi ska äta något gott och näringsrikt, inte kaffe och huvudvärkstabletter. När vi hjälpts åt att plocka undan, vill vi väldigt gärna fortsätta att umgås med varandra så vi hittar på något kreativt, lärorikt och roligt som alla uppskattar precis lika mycket. Alla har sina trevliga röster på och ingen spiller, gråter, snubblar eller är arg. Efter vår fantastiska gemensamma familjedag, lägger sig alla och sover i sina egna sängar hela natten. Ingen vaknar och drömmer, hostar, snörvlar, eller har svårt att sova. Efter åtta till nio timmars sömn vaknar alla och går upp själva - naturligtvis med ett leende på läpparna. Hmmm... den som kan läsa mellan raderna kanske anar att jag redan fått äta upp det där med längtan efter en vanlig vardag. Fast jag har inte givit upp hoppet helt ännu. Jag tror att det möjligen kan lätta lite när Adrian kan vara på förskolan medan jag ska studera. Han är inte alls så intresserad av kemi, biologi eller fysik... Det är nog jag som inte lärt mig hur jag ska få honom intresserad. Tur att det är hans pappa som är lärare :-)

Studieångest

Tänk att det ska vara så svårt att sätta sig ner och göra det man ska. Att det inte går att läsa när man har en snuvig tvååring runt fötterna som skriker; -nej, ja ä ajjj, och faller ihop i små högar för att genast kika upp och se om jag reagerar det är det nog ingen som inte förstår.
Nu har dock tvååringen och hans syster sovit i flera timmar och jag har istället för att plugga, städat badrummet, plockat leksaker, skrivit ut två studieguider och surfat en himla massa på internet. Det vill säga klockan kommer återigen att bli jättemycket innan jag är klar med det jag ska...
Onödigt.