Kusiner

En lång stund har jag suttit och funderat på hur jag ska lyckas formulera mig på rätt sätt. Vi får se hur det går.
Idag har vi varit på kusinträff, jag har bara träffat en av mina kusiner. Det var min mamma och morbror som träffade nästan alla sina kusiner, och vi deras barn var också medbjudna. Det var en trevlig träff. Jag har inte träffat de här kusinerna på ett flertal år, så det blev en hel del prat om hur lik min mamma jag har blivit, och också om hur Adrian mår. Kusinträffen har kommit att bli en årlig tillställning och förra året var det Adrian som trots sin brist på närvaro ändå varit ett av den träffens samtalsämnen. Flera hade sedan också sett oss på TV när det begav sig. Idag gick tankarna istället till en annan person som inte var närvarande. Dessvärre på grund av samma förbannade sjukdom. Det gör ont i hjärtat, och tankarna går till familjen.

Jag har inte så många kusiner. Närmare bestämt inte fler än fyra. Nästan alla träffar jag fler än en gång om året. På sätt och vis har vi så gott som växt upp tillsammans och firat nästan alla högtider så länge jag kan minnas ihop. Emellan högtiderna är det inte alltid vi träffas så ofta, men alltid när vi gör det är det väldigt trevligt.

För lite mer än ett år sedan visste vi inte om jag var en fullgod donator till Adrian. I det läget undersökte vi alternativ till vem som annars skulle kunna tänka sig att lägga sig på operationsbordet, bli sjukskriven, få ett stort fult ärr på magen som aldrig kommer att gå bort, osv. Det är inte direkt så att man sätter sig med en telefonlista över släkt och vänner, även om det är det man känner att man skulle behöva göra, man hoppas att någon ska erbjuda sig att donera. Samtidigt inser man att det man önskar är helt galet. Vi är så otroligt lyckligt lottade, det var flera som direkt de hörde att det behövdes en donator hörde av sig och sa; - hur gör jag, jag vill hjälpa till! Däribland min kusin. Min kusin som jag vid det tillfället inte pratat med på flera månader. När mina systrar sållats bort på grund av felaktig blodgrupp och ålder, stod kusinen kvar. Modig och stark. Den tacksamhet jag känner när jag tänker på detta är omöjlig att få ner med ord. Du åkte ner till Göteborg, överygade kirurger, kuratorer och oss om att du visste vad du gjorde. Jag är så glad att det ändå blev så att jag blev godkänd och att du aldrig behövde genomgå detta. Men igen TACK!

Alla som läst här förut, nu tjatar jag lite igen, det råder brist på donatorer i Sverige idag och att hälften av alla på väntelistan dör i väntan på ett nytt organ. En del av dessa skulle slippa det om fler talade om sin vilja genom att anmäla sig till donationsregistret. Jag vill inte få någon som inte vill att donera, men genom att anmäla sig till registret och låta anhöriga få veta ens inställning besparar man sina nära beslutet i en svår situation och kan samtidigt rädda liv. http://www.donationsradet.se/

Denna förbannade sjukdomen cancer som gör livet till ett helvete för så många människor. Vad kan man som enskild person göra för att hjälpa till? Rent konkret, lämna blod, det behövs fler bodgivare, det gör inte ont att ge blod och de flesta kan ge blod. http://www.geblod.se/ och/eller stöd Cancerfonden http://www.cancerfonden.se/