Nu är det snabba ryck, livet och alla dess vändningar. Vardagen går i hundra knyck, själva lufsar vi flåsande efter för att hinna med. Vi är klart ovana, bara det att gå upp i tid, få iväg alla till olika ställen, någorlunda mätta och glada är något vi övar på. Adrian övar på att vara på dagis, Tyra på att ha lillebror på dagis, Johan och jag på att överhuvudtaget orka säga mer än hej när barnen äntligen somnat på kvällen.
Med andra ord; det är rätt bra med oss, vil håller på att lära oss leva igen, bit för bit. Ett besök på dagvården gjorde vi i tisdags, där alla provsvar var bra. Johan ringde på eftermiddagen för att få provsvaren, men det hade läkaren missat så hon ringde snäll som hon är upp mig i onsdags. Jag hann att bli riktigt rädd, vi hade redan fått provsvaren så vad var det hon ville... När jag till slut förstod att det inte var något annat var det nästan så tårarna kröp igenom, undrar hur länge den stressen kommer sitta i.....
Håller också lite extra i alla tummar och tår för fam M, att allt går som det ska idag!!
1 kommentar:
Tack Anna, det gick vägen för oss idag. Vi kan andas igen:)
Förstår din oro när läkaren ringer, man är inte van vid det. Skönt att ni börjar hitta tillbaka till vardagen igen. Ta hand om er, kram Maria
Skicka en kommentar