Kort inlägg i värmen om Göteborgskontrollen.

Göteborgsresan blev rätt så jobbig. Det var riktigt varmt och trots att ha laddat med både kylväska,dricka och kaffe för att hålla oss vakna var det jobbigt. Normalt sett känns det överkomligt och det blev ju bra bara vi kom fram. Vårt favorithotell kan inte nog framhållas. Allt fungerar bara så perfekt!



Något som inte fungerade däremot var provtagningen. E var på semester och, ja, vad ska man säga. Det fick väl ett provrör efter en halvtimme och ett par sjuksköterskor senare. Därefter började det pratas om dormicum (lugnande) men då kom tack och lov vår läkare in och prioriterade om proverna. Det mesta kan tas kapillärt. En del var inte sååååå viktiga just nu, hur som helst det ordnade sig till slut. Ordentligt svettiga, irriterade och försenade sprang vi iväg till lungröntgen. Stackars Tyra fick bara hänga på och i bästa fall intressera sig för några knappar någonstans. Vid röntgenundersökningen fick vi hålla Adrian så hårt så han har blåmärken på höfterna idag och göra om det någon extra gång. Han var som man ju kan förstå inte på bästa humör efter provtagningen tidigare. SEN fick vi gå in till Ultraljudet en liten bit bort. Först såg det ut som även den proceduren skulle krångla, men tack vare en mycket lugn och pedagogisk läkare slutade det hela med att Adrian somnade på ultraljudsbordet efter att ha kollat in att doktorn verkade okej.

Därefter var det bara kvar att träffa vår läkare för sedvanlig rutinundersökning och allmän diskussion om hur den närmsta framtiden ska set ut. (i form av provtagning och kontroller och vart de ska genomföras)

Hon verkade nöjd med Adrians utveckling och glesade ut provtagningstillfällena. Tanken nu är att varannan vecka i Karlstad ska räcka. Och varje eller möjligen varannan månad i Göteborg. Känns skönt, men samtidigt lite skrämmande. Å, andra sidan skulle det vara något har vi ju numera direktnummer till dem vi behöver. Så - positivt med andra ord!
Har inte fått några provsvar ännu, men skulle få dem under morgondagen, försöker träna på att se det också positivt. Telefonen har inte ringt, skulle det vara något att bekymra sig över hade den gjort det.

Lycka?

På förskolan häromdagen kom vi att prata om vad lycka är, och att det kan vara olika för olika människor och beror på många olika saker. (är ni med?)

Familj, vänner, lördagsgodis, bad, jordgubbar och så vidare. Sammanfattningsvis måste det här har varit en lycklig dag. Vi har träffat familj och vänner. Badat i Vänern. Ätit jordgubbar och lördagsgodis på stranden, och som bonus dessutom äntligen planterat våra plantor i pallkragarna. Gräsmattan är klippt igen och kvällskaffet har intagits på altanen under översyn av vår igelkott. Vår, och vår förresten vi och grannen har delad vårdnad om honom (eller henne)Tror faktiskt inte att det kan bli så mycket bättre...

Sommarlov

Idag har Tyra gått sista dagen på dagis för den här terminen. Nu väntar fem veckor lång ledighet. Roligt tyckte hon att det skulle bli, vi får väl se hur lång tid det tar innan hon längtar tillbaka igen.
Dagen till ära firade vi den kommande ledigheten med familjen H, alltid roligt att ses och barnen har roligt tillsammans. Det enda som inte är lika roligt är att det går lite långt mellan gångerna! Idag var även grannbarnen med och busade, så full fart långt in på kvällen. Tyra hade svårt att varva ner ordentligt och ligger nu och lyssnar på CD saga och somnar säkert vilken sekund som helst.
Imorgon blir det nog bad för hela slanten om vädret håller i sig, och lite packning inför Göteborg på söndag. Där blir det fullspäckat schema på måndag, ska hinna med en lungröntgen, ett ultraljud och en öra-näsa-hals undersökning - det var bara förmiddagen. Tur att vi alla är luttrade vid det här laget.

Mera bad!

Vi passar på medan vädret och hälsotillståndet håller i sig. Eller, allt är ju relativt, men Adrian har i alla fall inte blivit mer snuvig av sina bad tidigare i veckan, snarare lite bättre. Alltså fortsätter vi att plaska och hoppas att han snart är förkylningsfri!
Annars tål vi inte värmen något vidare. Tyra är nog den som tar mest stryk, hon blir så trött så trött. Igår gick jag och lade henne 17.45, efter ett otal utbrott som absolut inte jag förstod, och jag undrar om hon gjorde det själv. Arg var vad hon sa. Mest trött tror jag... Idag har varit mycket bättre, det blir nog bra med lite semester snart.

Lite renare badvatten?!

Premiärbad och spikmatta

Om det varit för tio år sedan, eller femton om jag ska vara ärlig så hade årets premiärbad varit under all kritik. Med tanke på att det förra året blev bad som kan räknas på ena handen känns det som om den kommande sommaren har god potential. Det är ju fortfarande bara juni.

Adrian och Tyra var som fiskar, höll i mig så mycket jag kunde för att inte rycka upp Adrian och sprita munnen på honom när han "bubblade". Försökte intala mig att dagens prover på dagvården visar att han har ett immunförsvar. Det är svårt, men jag tränar. Extra svårt är det när han redan är lite förkyld. Men det har han ju varit hur länge som helst och ingen vet vad det kommer an på, vi får väl se om lite bad kan hjälpa upp det hela.
Spikmatta är nu också införskaffad, en aningen annorlunda än den jag lånat av mamma, hoppas att det inte är en dålig kopia.... Ska prova efter kvällens promenad.
Just det, en liten hälsning från Tyra till farfar. "När vi kommer om åtta dagar vill jag ha hur mycket bubbelvatten jag vill. Fast bara en oliv..... (tänker) eller två mamma?! .....om du går in med Adrian, då kan jag äta två, ibland? Ibland kan vi sitta i trädgården och ibland inne, fast jag vill inte sitta i regnet. Vi ska vara i skånet i många dagar. Mamma hur många dagar var det nu igen, mer än mina händer?"

Det är inte möjligt att förstå?!

Att ett barn, eller inte bara ett barn, utan många barn dör i cancer. Det finns ingen rättvisa, ingen mening. Så onödigt och så orättvist, inga ord som kan beskriva den sorg och maktlöshet man känner när ännu ett barn har fått ge upp kampen mot sjukdomen.
I Göteborg under behandling träffar man så många människor, som är i samma situation som man själv men ändå med helt olika grundförutsättningar. Statistiken, som jag tidigare pratat om, 75-80 % klarar sig är bra och fin, för att inte tala om hur mycket bättre den är nu än för inte alltför många år sedan. Fortfarande - är det tio barn inlagda samtidigt som vi är det alltså 7-8 som klarar sig..... De andra gör inte det - det borde de få göra!! Vi kände ju liksom de flesta andra gör till att barn dör i cancer redan innan Adrian blev sjuk. Skillnaden nu är att vi ofta vet vad de heter och inser att det är människor, mammor, pappor, syskon, familjer bakom siffrorna. Jag inser hur skört det är, hur nära man är kanten hela tiden. Även om oddsen är goda hjälper det inte alltid för plötsligt är slumpen med - och du sitter där du sitter och kan bara hoppas att du får göra det ett tag till.Alla mina tankar och all styrka till lilltjejens familj som måste fortsätta utan sin flicka, det ska inte behöva vara så!