Det är inte möjligt att förstå?!

Att ett barn, eller inte bara ett barn, utan många barn dör i cancer. Det finns ingen rättvisa, ingen mening. Så onödigt och så orättvist, inga ord som kan beskriva den sorg och maktlöshet man känner när ännu ett barn har fått ge upp kampen mot sjukdomen.
I Göteborg under behandling träffar man så många människor, som är i samma situation som man själv men ändå med helt olika grundförutsättningar. Statistiken, som jag tidigare pratat om, 75-80 % klarar sig är bra och fin, för att inte tala om hur mycket bättre den är nu än för inte alltför många år sedan. Fortfarande - är det tio barn inlagda samtidigt som vi är det alltså 7-8 som klarar sig..... De andra gör inte det - det borde de få göra!! Vi kände ju liksom de flesta andra gör till att barn dör i cancer redan innan Adrian blev sjuk. Skillnaden nu är att vi ofta vet vad de heter och inser att det är människor, mammor, pappor, syskon, familjer bakom siffrorna. Jag inser hur skört det är, hur nära man är kanten hela tiden. Även om oddsen är goda hjälper det inte alltid för plötsligt är slumpen med - och du sitter där du sitter och kan bara hoppas att du får göra det ett tag till.Alla mina tankar och all styrka till lilltjejens familj som måste fortsätta utan sin flicka, det ska inte behöva vara så!