Ett helt år

En fjärdedel av Tyras liv, mer än hälften av Adrians, så länge har vi nu levt med cancer och sjukhusvistelser. Det är ofrånkomligt att tankarna idag har gått till vad som hände för ett år sedan. Vi återupplever rädslan, frustrationen och sorgen. Ilskan äver att ingen lyssnat på oss tidigare. Inte för att det hjälpt själva diagnosen, men ändå. Oftast tillåter vi inte oss själva att känna efter och fundera så mycket över det som hänt "innan". Vi är ju så mitt i, här och nu så tiden finns inte heller, men idag är det blandade känslor. Sorg och ledsenhet över att allt är som det är, samtidigt enorm tacksamhet. Tacksamhet att vi ändå är här trots allt. En dag i taget är så lätt att säga, men svårt att leva efter. Känslan av att man skulle vilja planera en liten bit framåt, eller resten av livet för den delen om det skulle ge en garanti för att livet verkligen fanns där i fortsättningen också. Samtidigt den enorma rädslan, så fort något är planerat känns det som om omplanering lika gärna kunde skrivits in samtidigt på schemat.
Det är antagligen på grund av det här hans förkylning känns extra tung idag, och bättre är den nog inte, men egentligen inte sämre heller. Det är så svårt att avgöra på honom, han är väl så van vid obehag och smärta att han inte reagerar som ett friskt barn gör. Han kan verka tämligen opåverkad fast han är jättesjuk, och blir väldigt sällan gnällig..... På ett sätt känns det bra att han är så omedveten om hur det är, samtidigt är det lite otäckt hur otroligt anpassningsbara barn är.
Imorgon är en ny dag, vi ska förhoppningsvis på "braspromenad" och sedan fira Ylva som fyller 20 resten av dagen. (Om inte kvällens firande satt alltför stora spår förstås)
Sedan är det bara att hänga på inför nästa vecka, födelsedagar, 6-mån kontroll och Påsk står på det icke- planerbara schemat.