Namnsdag, älgar, mattanter och eventuella svinkoppor...

Idag är det Tyra-dagen. Vi har inte firat alls så mycket som när Harry (gosekaninen) hade namnsdag, men mormor var här med present och vi åt lite glass på altanen. Presenten bestod av de största solglasögonen vi någonsin sett, rosa med strass såklart. Snyggare än snyggast!

Annars försöker vi mest samordna våra trupper och packa ihop oss inför vår resa söderöver. På grund av några odefinierbara prickar på Tyra fick hon följa med till dagvården igår. Det slutade med att hon fick penicillin - ifall det kanske är svinkoppor.(suck) Hon är i alla fall hemma från dagis den här veckan. Idag tror vi nog mer på att det var rätt diagnos med tanke på att Adrian också blivit prickig. Mer penicillin utskrivet och än så länge är resplanen intakt. Adrians EB virusnivåer hade också stigit igen. Inte bra, men jag har inte hört något från Göteborg ännu så vi fortsätter med immunsuprimmerande medicinen.. Om det fortsatt stigit (ny prover togs igår) kommer det väl sannolikt sättas ut tillfälligt igen. Usch! Svårt att veta vad alla prover och virus egentligen innebär.

Skickade in lite nya papper till Försäkringskassan idag, bland annat ett nytt läkarutlåtande. Där stod att de räknar med att "det stora vårdbehovet i hemmet av Adrian, beräknas pågå minst ett år till". Alltid jobbigt när man ser det nedskrivet, samtidigt som jag vet att det måste skrivas väldigt tydligt för att det inte ska kunna bli några missförstånd.

Just nu har jag också något slags "försök till att bli piggare". Det har inneburit att jag gått upp tidigt och skyndat ut på promenad innan Johan går till skolan. Jätteskönt, och framförallt känner jag mig väldigt duktig när jag kommer hem. Att jag sedan blir trött framåt eftermiddagen, det är sånt jag får stå ut med. Snart sover Adrian hela nätter och då blir det lättare. (hoppas, hoppas, hoppas) Eftersom vi har motionsspåret precis utanför tomten, är det i princip bara att hoppa i kläderna, fånga gångstavarna och musiken, sedan får jag vakna på vägen. Praktiskt! Hittills har jag fått vara helt ifred om mornarna, men imorse minsann var det rusningstrafik i spåret. Jag hinner knappt uppför första backen förrän jag nästan springer på en älg. (lite överdrivet, men den var inte mer än 10 m bort) De är väldigt stora! Jag tvärstannar och ser att den har en kompis som är ännu större lite framför. Tur att jag var minst lika skräckinjagande i deras ögon. Mer med tanke på hur fort de sprang sen. Knappt hade jag kommit över älgchocken förrän jag möter en dam i grön jacka som ser vagt bekant ut. "Är det inte Maria?" säger hon. "Nej, Marias syster Anna svarar jag" "Ja, ni är ju så lika, jag såg dig förresten på TV, hur mår ni nu?". Jag svara något vagt och önskar henne en bra dag... Det var en av mina gamla "mattanter" i låg och mellanstadiet. Har jag nämnt att vi bor i ett litet samhälle?