Det var tänkt att vi skulle åka till Göteborg igår onsdag och börja behandlingen nu på morgonen idag. Jag har sovit här hos Adrian inatt och Anna har fått vara hemma hos Tyra och sova. Det var så att Adrian hade 38.2 i feber igår och då blev vi tvungna att åka in till Karlstad och ta lite prover. Proverna såg bra ut, det var en sänka på 8:a som var lite över det önskvärda 5, men i övrigt såg allting bra ut. De tog nya prover här tidigt på morgonen och de visade att sänkan var 10 och att de andra proverna såg lika bra ut som igår, så nu bär det av till Göteborg och vi skall kunna börja behandlingen i eftermiddag. Adrian hade nu på morgonen 37.5 i temp och det är som doktorn uttryckte det helt normalt för ett barn i hans ålder som är under behandling. En behandling som denna gången är av det tuffare slaget då han först skall börja med Cisplatin och sen skall övergå till Doxorubicin. Framförallt doxorubicinen är tuff emot slemhinnor och kan ge biverkningar iform av blåsor i mun och svalg.
Vi sov iallafall gott här båda två och Adrian vaknade väldigt hungrig och var så desperat att han åt säkert 100 ml ur flaskan alldeles själv. Normalt sätt så ratar han flaskan helt och hållet och får all sin mat genom sonden. En sond som förövrigt fick bytas här mitt i natten då han kräktes och halva sonden åkte ut så jag fick dra ut resten och be dem sätta en ny sond. Första gången han kräktes på säkert en vecka så det ser vi som ett olycksfall i arbetet. Som jag har förstått det så tycker många barn det är väldigt jobbigt att sätta en ny sond, men Adrian finner sig verkligen i allting och han blev bara lite arg precis när vi förde ner sonden genom näsan, men så fann han sig snabbt och gav sjuksköterskan ett trött litet leende och en vink innan hon gick. Och vi somnade om efter en liten stund.
Doktorn var här nu för en timme sen och undersökte honom och han fann sig i allting och doktorn berömde honom väldigt för att han är så lugn och sansad. Något som såklart är positivt, då det är bra att han lägger energin på rätt saker. Men samtidigt så tycker jag att det är lite skrämmande då det visar på hur van han redan har blivit av att alla rycker och dra i honom.
Nä nu är det dags för oss att packa ihop det sista innan Anna kommer och hämtar oss och det bär av emot Göteborg...om inte någon rusar in i sista sekunden och har kommit på att vi måste stanna här vill säga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar